torsdag 11 februari 2010

Ledsen...



...och uppgiven blev jag i dag. Har återigen haft en hemsk migränsession. 3 dagar denna gång. Ringer akut till vår vårdcentral i går, inga jourtider finns kvar kl 9 på morgonen. Jag blir lovad att få en tid i dag. Jag tar tacksamt emot för nu är jag desperat, skjut mig, gör något, bara jag slipper detta handikapp. Ja för det är vad det är, ett handikapp. Man kan inte leva normalt, får ställa in möten, jobb och fester. Man vet aldrig när migrändjävulen sätter klorna i mig.
Hur gick det då? Återigen hade jag ju förhoppningen att nu kommer jag att få träffa en läkare som förstår och kan hjälpa mig. Fattar inte hur man kan vara så naiv, för varför skulle något vara annorlunda just denna gång?
Får träffa en hyrläkare. Hej, har du ont i huvudet? Jag berättar. Sedan kommer det: Och vad tycker du vi ska göra åt det då?? Va?? Det var ju därför jag kom hit för f-n! Ska inte läkaren veta det?  5 minuters besök, en massa besvikelse. Gråten i halsen. Känner mig dum, varför gick jag hit?
Jag får själv föreslå behandling som jag läst mig till på nätet, ett recept, utvärdera detta själv, hör av dig. Tack och hej!
Ingen undersökning, inga frågor.....
Jag har totalt tappat förtroende för vården, känner mig liten, obetydlig och ointressant.



söndag 7 februari 2010

Ordning och reda---



...på mina "juveler" blev det när jag fick ett smyckesskrin av mina arbetskamrater. Jag fyllde 4*host* i fredags och blev firad med semlor och paket på jobbet!
Nu har jag överblick över allt bling!